Jag, mamma och Förintelsen

Av och med Eva Dällerud

Regi Gunilla Orvelius

Om föreställningen

AV OCH MED Eva Dällerud
REGI Gunilla Orvelius

Premiär 27 januari 2019
Spelas på turné 2019-2021

“Aldrig mer”, så sa man efter Förintelsen.
Mamma var 13 år när hon 1945 kom till Sverige med hjälp av Röda korset. Då hade hon under ett helt år varit nazisternas fånge och överlevt flera förintelse- och koncentrationsläger. 1954 föddes jag. Det här är en personlig berättelse från både första och andra generationen.

“Det är alltid på egen risk vi glömmer” – Peter Englund, historiker

”Jag vill att du berättar så att ingen skall kunna säga att det aldrig har hänt.”

Press & referenser

PRESS

REFERENSER

PRESSBILDER

FOTO: SEBASTIAN & SARA DUVÉNG

TRAILER

Kontakt & Information

UTBUDSBLAD

PRODUKTION

KONTAKT

Eva Dällerud
Epost: eva@evadellerud.se
Telefon: 070 432 92 89

Amicum AB / Carina Nyström
Epost: carina.maria.nystrom@gmail.com
Telefon: 070 225 95 39

I SAMARBETE MED TESKEDSORDEN

Under läsåret 2020/2021 ges föreställningen också i ett samarbete med Teskedsorden, som står för efterföljande samtal om Förintelsen och dess betydelse i dagens samhälle. Läs mer HÄR.

I stormens öga

Den avslutande delen av pjäsen sitter Dällerud på en pall med dockan i knä. Där, i stormens öga, har det stillnat. Nu är det orden som står i centrum, Elisabeths självupplevda berättelse från deportationen till ankomsten i koncentrationslägret Auschwitz och vidare till lägren Plaszów, Dachau, Kaufering, Christianstadt och Bergen-Belsen där hon och Anna räddades 15 april 1945. Det är en berättelse som präglas av ofattbara grymheter, hunger och rädsla. Men också en stark vilja att överleva, som till exempel plockades fram när doktor Mengele boxade den utmärglade 13-åringen i magen.

Vi skulle vara slavar till det nazistiska herrefolket. Vilka är det i dag som har sådana anspråk? Vilka är det i morgon? Hålls inte minnet av Förintelsen levande riskerar denna fruktansvärda epok att bli en kort artikel i en historiebok. Och historieböcker kan skrivas om resonerar Eva Dällerud.

Det var därför de kom överens, när Elisabeth låg för döden, att tillsammans berätta om vad som hände Elisabeth under Förintelsen så att ingen framöver ska kunna säga att de inget visste. De gör det för alla barns, barnbarns och barnbarnbarns skull.

Inledningsvis nynnar Eva Dällerud på en ungersk barnvisa som mamma brukade sjunga för henne och nu sjunger hon den för Evas son. Sonen krafsar mormor på armen och frågar: Ä dä, ä dä? Det är det lysande blå numret A 19505 som är intatuerat på Elisabeths vänstra underarm som väckt barnbarnets intresse. Ett nummer Elisabeth fick i Auschwitz.

Då insåg mamma att inte ens barnbarnet skulle komma undan tillägger Eva Dällerud. Hon är öppenhjärtig och avslöjar att mamma ljuger och alltid vill vinna men räds inte att blotta egna svagheter. Eva är rädd för allt. Hon har flera gånger försökt få mamma att berätta, hon vet vad som hände när kastrullerna rasar ur skåpet, hon ser hur mammas händer har svårt att gripa tag om saker.

Slingrar sig

Mamma vill inte berätta, hon slingrar sig. Måste sätta på potatisen. En dag är Christina på besök, Eva är elva år. Christinas och Evas mamma möttes i Bergen-Belsen och Christina frågar på barns oskyldiga vis: Blev din morfar också gasad av den där Hitler? Det är en rörande scen och Eva konstaterar att från den dagen blev hon som besatt av att få veta vad som hänt. Den dramatiska uppgörelsen med mamma kommer några år senare och när det på 1990-talet började röra sig nynazister på svenska gator övertygas Elisabeth om att hon måste bidra med sin berättelse.

Jag, mamma och Förintelsen bör ses. Det är en stark, dramatisk och gripande berättelse som mycket väl platsar på större scener än Kungsteatern. Ett storverk av Eva Dällerud.

De vittnesmål av överlevande från Förintelsen som ingick i utställningen Witness har även samlats i en bok. Laura Frajnd, född 13 augusti 1926, kom till Sverige hösten 1945 med erfarenhet från Auschwitz, Dachau och Bergen-Belsen. Hon förklarar sin medverkan med orden: “Varför jag gör det nu? Jag är så gammal. Någon måste berätta“.

Eva Dällerud har med Jag, mamma och Förintelsen skapat ännu ett vittnesmål från Förintelsen som inte kan förtigas eller förbigås.